Ett långt onödigt ett

Jag ser att det är nån som tittar in här i stort sett varje dag, och varje dag möts av tomheten som kommer av inga nya inlägg. Så nu får jag väl skriva ett så det inte är så tomt. 

Jag vet dock inte vad jag ska skriva. Det är ju synd att säga att det händer mycket här. Det är lite som om "lugnet lagt sig" efter allt med Lillebror. 
Vilket i sig är en stor tomhet. Ett tyst vakuum. 
Jag har jobbat, jag har varit hemma och nu är jag sjukskriven på halvtid. 
Jag orkar inte med heltid, ni vet eller har antagligen förstått hur jag mått på jobbet innan detta. Hur all energi gick åt att le där dagarna igenom med magont, klappningar i bröstet och på helspänn 8 timmar om dagen. 
Nu finns inte den energin så efter två dagar är jag helt slut, efter tre snäser jag mest på stackars Katja, fjärde dagen gråter jag nästan bara nån tittar på mig och femte bara jag gråter. 
Det är inget jag vill göra på jobbet veckorna igenom. Så då blev det sjukskrivning på halvtid, för jobba vill jag ändå göra. Bara att det inte riktigt funkar så bra. 

Men med den kommer ju det dåliga samvetet. Varför klarar inte jag av att vara stark nog? Varför lämnar jag mina kollegor i sticket så? Varför ska jag sitta hemma medan de jobbar långa dagar? 
Känner mig så dum och så misslyckad över det. Men nu har jag kommit dit där det inte finns mer tänder att bita ihop och orka och då kanske man ska lyssna på kroppen. 
Den signalerar för fullt, magkatarr, ofrivilliga skakningar, gråtattacker, trötthet och en och annan snurr i skallen.  Så ja, en liten stund kanske jag ska lyssna iaf. 

Wow. Pepp att komma in här och läsa. Detta deprimerande liv som är mitt just nu. 
Allt är inte bara elände även om det känns så just nu efter en lång dag på jobbet. 
Har ju några underbara vänner som tar hand om mig. Familjen lika så <3
Och Johan så klart. 
Det finns mycket kärlek och skratt :)

Men nu är det hög tid att sova. Jobb imorgon, halv dag, och möte med någon psykolog på vårdcentralen. Och som jag ska spy galla över stämningen på min arbetsplats. Om jag säger nått alls vill säga ;)

Natti natt. 

Kommentarer
Postat av: Carro a

Vi är alla starka på olika vis. Tänk så stark du vart innan bror gick bort, att du faktiskt gick till jobbet utan att skrika åt din chef över hur hon håller på. Hoppas verkligen att psykologen kan hjälpa dig så du orkar.
Och du, byt jobb;)

2014-03-05 @ 15:21:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0