.

Du gör mig så irriterad! 

Jag har valt att vi inte ska vara vänner för att du är tillsammans med M?? 

Då undrar jag vem av oss det var som hörde av sig medan den andre inte behagade svara? Vem som bara hörde av sig när det bråkades och gjordes slut? 

Varför ska då jag fortsätta höra av mig när du bara kan prata med mig när du är nere och det är synd om dig? Det är väl ändå ingen vänskap?

Och speciellt inte när du inte visat dig under den här senaste tiden, då jag behövt vänner som allra mest?

Så du undrar varför det alltid låter som allt är ditt fel, kan det bero på att det lite grann är ditt fel? 

Du är alltid jävligt snabb på att försöka få vänt på saker så det inte är ditt fel på nått vis, det är alltid andra som är boven i dramat, aldrig du. 

Jag är ju bara hemskt självisk och elak. Jag undrar vem det är som är, och alltid varit, den själviska av oss. 

Du ska nog bara vara glad att jag låtit dig vara "vän" med mig så länge som vi varit. För nu, efter över ett år av mestadels tystnad, undrar jag vad fan jag tänkte. 

Att ställa upp och hjälpa dig på alla vis jag kunde och inte få nått tillbaka. 

Under den här tiden utan dig har jag varit så mycket gladare, mått så mycket bättre, än vad jag gjort de senaste 10 åren. Du sa alltid att jag inte var glad och ville få det till att det berodde på annat, medan det hela tiden berodde på dig. Och det är en befrielse att komma underfund med det. 

Så se inte så ledsen ut bara för jag inte längre låter dig få övertaget. Jag är starkare nu, gentemot dig, och det tänker jag fortsätta vara. 

Jag vet dock inte vad jag ska skriva. Det är ju synd att säga att det händer mycket här. Det är lite som om "lugnet lagt sig" efter allt med Lillebror. 

Vilket i sig är en stor tomhet. Ett tyst vakuum. 

Jag har jobbat, jag har varit hemma och nu är jag sjukskriven på halvtid. 

Jag orkar inte med heltid, ni vet eller har antagligen förstått hur jag mått på jobbet innan detta. Hur all energi gick åt att le där dagarna igenom med magont, klappningar i bröstet och på helspänn 8 timmar om dagen. 

Nu finns inte den energin så efter två dagar är jag helt slut, efter tre snäser jag mest på stackars Katja, fjärde dagen gråter jag nästan bara nån tittar på mig och femte bara jag gråter. 

Det är inget jag vill göra på jobbet veckorna igenom. Så då blev det sjukskrivning på halvtid, för jobba vill jag ändå göra. Bara att det inte riktigt funkar så bra. 

Men med den kommer ju det dåliga samvetet. Varför klarar inte jag av att vara stark nog? Varför lämnar jag mina kollegor i sticket så? Varför ska jag sitta hemma medan de jobbar långa dagar? 

Känner mig så dum och så misslyckad över det. Men nu har jag kommit dit där det inte finns mer tänder att bita ihop och orka och då kanske man ska lyssna på kroppen. 

Den signalerar för fullt, magkatarr, ofrivilliga skakningar, gråtattacker, trötthet och en och annan snurr i skallen.  Så ja, en liten stund kanske jag ska lyssna iaf. 

Wow. Pepp att komma in här och läsa. Detta deprimerande liv som är mitt just nu. 

Allt är inte bara elände även om det känns så just nu efter en lång dag på jobbet. 

Har ju några underbara vänner som tar hand om mig. Familjen lika så <3

Och Johan så klart. 

Det finns mycket kärlek och skratt :)

Men nu är det hög tid att sova. Jobb imorgon, halv dag, och möte med någon psykolog på vårdcentralen. Och som jag ska spy galla över stämningen på min arbetsplats. Om jag säger nått alls vill säga ;)

Natti natt.