.

Du gör mig så irriterad! 

Jag har valt att vi inte ska vara vänner för att du är tillsammans med M?? 

Då undrar jag vem av oss det var som hörde av sig medan den andre inte behagade svara? Vem som bara hörde av sig när det bråkades och gjordes slut? 

Varför ska då jag fortsätta höra av mig när du bara kan prata med mig när du är nere och det är synd om dig? Det är väl ändå ingen vänskap?

Och speciellt inte när du inte visat dig under den här senaste tiden, då jag behövt vänner som allra mest?

Så du undrar varför det alltid låter som allt är ditt fel, kan det bero på att det lite grann är ditt fel? 

Du är alltid jävligt snabb på att försöka få vänt på saker så det inte är ditt fel på nått vis, det är alltid andra som är boven i dramat, aldrig du. 

Jag är ju bara hemskt självisk och elak. Jag undrar vem det är som är, och alltid varit, den själviska av oss. 

Du ska nog bara vara glad att jag låtit dig vara "vän" med mig så länge som vi varit. För nu, efter över ett år av mestadels tystnad, undrar jag vad fan jag tänkte. 

Att ställa upp och hjälpa dig på alla vis jag kunde och inte få nått tillbaka. 

Under den här tiden utan dig har jag varit så mycket gladare, mått så mycket bättre, än vad jag gjort de senaste 10 åren. Du sa alltid att jag inte var glad och ville få det till att det berodde på annat, medan det hela tiden berodde på dig. Och det är en befrielse att komma underfund med det. 

Så se inte så ledsen ut bara för jag inte längre låter dig få övertaget. Jag är starkare nu, gentemot dig, och det tänker jag fortsätta vara.