.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Men det känns som jag vill skriva massor.

Jag är så arg. Arg för att plötsligt stå här och känna mig så ensam.
För just nu är jag så rädd att bli ensam på riktigt. Innan var jag inte det för då trodde jag ju att allt var på det klara, för det var ju vi i framtiden. Det visste han och det var vad han sa.
Och nu är det inte så och jag är så arg! Arg på honom som lurade in mig att tro det. Arg på mig själv för jag gick på det.
Ledsen över att det tagit så många år från mig. År jag hade kunnat leva lite.
Och nu ska jag plötsligt leva lite, ensam, och jag vet inte hur jag ska göra.
Hur gör man? Hur lever man?

För jag vill inte vara ensam. Jag vill ha det där paketet med familj och sånt.
Och jag vill inte behöva köpa mig en i Danmark. Visst jag har pratat på det, skojat om det men nu när det känns som det är enda möjligheten gör det mig bara ledsen och förtvivlad.

Kanske jag borde lägga ner den önskan. Ägna mig åt att jobba upp en stor kunskap och bara jobba, jobba och jobba.
För jag vet inte om det är nått för mig. Vet inte om jag klarat av att ge upp mina söndagar som helst endast ska spenderas på soffan helt själv.
Kanske jag på riktigt är den eviga barnvakten.

Min lott i livet är kanske att bara passa andras barn och sen komma hem till en tom liten lägenhet där jag inte ens kan ha en katt.
Att låtsas att min blivande man spelar i ett band och få en stalker stämpel i pannan.

Fy fan vad det låter deprimerande!
Så vill jag ju inte ha det men vet inte heller hur jag ska börja leva mitt liv på bästa sätt.
För sitta hemma själv mest hela veckorna med tårar som brinner i ögonen men aldrig kommer ut, för jag inte riktigt låter dem, gör ju ingen lycklig. Bara mer ensam, ledsen, arg och deprimerad.

De gånger tårarna nästan kommer är på morgonen.. Men det går ju inte för då ska det jobbas. Kan inte komma till jobbet med rödgråtna ögon.
Varför just på morgonen? Det förstår jag inte. Bättre på kvällen när jag sitter i soffan. Men då finns det väl nån annan anledning till att inte gråta. Sitta där och snora.

Det är en berg- och dalbana..
Helst hade jag, just nu, velat gapa på honom, slå honom och be honom fara åt helvete. För just nu går jag ju sönder vare sig det är "vänskapligt" eller med dunder och brak.

Lura i mig att vi skulle leva ihop med barn och hus och alla planer för att sen bara rycka på axlarna med ett "för det saknas nått men det var vad jag trodde skulle hända".

Nej, far åt helvete!

Så får väl jag försöka låta tårarna komma ut så de tar slut nån gång.
Och då kanske, då kanske jag kan ta en spruta eller fem och iaf bli en galen kattkvinna.