.

Nu är jag så där trött på folk igen.
Fast mest kanske jag är trött på att le och se ut som jag bryr mig det minsta.
Eller ja, bryr mig gör jag väl ibland.
Men orkar inte vara nån jävla dadda hela tiden.
Denna veckan har jag varit tokigt trött på klasskamraten.
Det var bara gnäll om hur trött hon var (vilket var självförvållat eftersom hon varit på externfest på Gotland torsdag-söndag), sen ett jävla tjat om hur fulla folk var och hur tidigt dom fick gå hem och hur dom däckade och ramlade ur sängen och sånt. Är det nått att tycka är fräckt när man är äldre än 17?
Ja ja, tydligen.
Och sen de som klagar över sina liv, och hur de inte vill ha det så längre.
Nej men gör nått då?! Som jag alltid sagt, jag har oxå dåliga dagar då jag är trött på saker.
Men oftast går de över dagen efter.
Men om man klagar på samma sak/saker i månader eller kanske rent av år, är det inte dax då att ta tag i det och göra nått???
"Ge mig ett liv". Hur sjutton ska jag kunna göra det?
Det är inte mitt liv. Jag kan komma med förslag och sånt. 
Men det är ju bara onödigt ändå för det är ju inget som lyssnas på.
Nej det är bara synd om och "man" mår såååå dåligt.
För helvete, sluta tyck synd om dig själv, res på dig och gör nått.

Jag blir så trött och jag är så trött på att vara nån jävla morsa som ska komma ihåg allt, veta allt, påminna om allt, komma med förslag (som ändå ingen bryr sig om) och lyssna och förstå heeeeeeeeeeeeeeeeeeela tiden.
När faaan ska nån lyssna och förstå mig? (ja ni lyssnar säkert när jag pratar inte er jag pratar om)
Jag är så trött på dem som avbryter mig när jag pratar om nått och börjar prata om sitt.
Är det inte värt att lyssna på mig??
Är jag så jävla tråkig??
Jag ska lyssna och vara så förstående, men själva kan de avbryta mig och börja prata om nått annat?
Är kanske inte så konstigt ändå att jag är trött på folk.



(nu tappade jag bort mig, men är väl samma dravel som alltid när jag tröttnar)