.

Jo jag kom på vad jag tänkte på när jag skulle sova.

Fick frågan i helgen om hur det gick med kärleken, eller killarna.
Av någon jag inte trodde skulle fråga så.
Och när jag svarade att ingen hade knackat på min dörr än,
suckade hon lite, skakade på huvudet och skrattade lite så där som "stackars dig".
Nu undrar jag, VARFÖR är det synd om mig?!? VAD är det som är synd om mig??
Är det synd om mig för att jag kan göra precis vad jag vill utan att någon annan ska ens behöva bry sig eller vara delaktig? Är det synd om mig för jag kan sova bort en heel dag utan att det går ut över nån annan?
Är det synd om mig för att toa sitsen alltid är nere, för att jag alltid får bestämma själv vad jag ska se på eller är det för att jag får äta vad jag vill utan att nån sitter bredvid och ger mig blickar?

Om nu folk tycker det är såååå synd om mig, varför görs det då inga löjliga försök för att få mig ut?
Ett löjligt försök till att "oj var han här när du kom.. oj oj".
Nej, alla tycker synd om mig, skakar lite på huvudet och sen är det inte mer med det.
(nu vill inte jag ha sådana försök av folk är inte det jag säger menar bara att då kan folk inte tycka så synd om mig)
Vad beror denna hysteri på?
Kan folk inte vara själva?
Man klarar sig väl lika bra ändå?

Jag kan byta glödlampa själv, kan skruva om det behövs och försöker allt fixa själv.
Är det nått man inte klarar, ja då har man kompisar som kan hjälpa till.

Jo visst, jag är nog mycket bekväm. För kan inte ens föreställa mig att ha en karl springandes runt benen.
Men.. Är det så hemskt då?
Är jag en sämre människa då?

För jag tänker inte dejta på nån dejting sida på nätet, för det hade inte kommit längre än till nått mail.
Sen hade jag tröttnat för nått fel hade jag hittat :P
De kanske inte kan stava ordentligt ;)
Men träffa dem de har jag då ingen som helst lust med.
Där kommer det mer till feghet och osäkerhet.

Och gå ut på krogen?? Hahahahaha!
Jo tjena.
Går jag ut, går jag ut för att dansa och ha kul.
Då ser jag knappt andra folk än de jag är där med.
Och tänker inte stå och glo och skriva desperat i pannan heller.
Är inte nån för natten jag är ute efter om jag nu ska hitta nån.

Det sägs att jag är cynisk, jag säger det själv med så inget emot nån annan.
Men det jag hatar är när sådana som ska vara kompisar säger att de borde vara mer som jag,
att jag har rätt som hatar allt vad karlar och kärlek är ???
Nån gång tror jag t om de sagt att de börjar likna mig.
Är det så ni ser mig? De som sagt detta läser inte här så får ju fråga er andra.
Ser ni mig som att jag hatar kärleken och karlar?
För när det kommer till andra försöker jag vara positiv (ja jag kan iaf låtsas vara det ibland ;))
och försöka få dem att förstå och säga hur jag tror att det är.
Och då sitter jag INTE och säger att det är inget och ha och strunt.
Försöker se det på ett klokt sätt och förmedla det med.
Och jag är brukar vara väldigt glad för de som är lyckliga.
Eller ja, jag är det alltid men kanske inte alltid jag orkar tjoa och tjimma heeela tiden.

Det jag väl egentligen ville komma fram till är att det är inte synd om mig.
Det må vara så att jag är bekväm, feg, osäker och kanske allmänt ointresserad.
Men synd om mig är det inte.